Volcán Puracé

(För svensk text, scrolla ner under bilderna.)

The day we walked up to the volcano in Puracé National Park was special in many ways. The start was early, at 4am we left our Hostel to take a bus into the mountains and into the national park where the volcano was located. The bus left the station at 5am and took about two hours along steep, winding roads up into the mountains. We were supposed to find our guide that we booked the day before waiting for us at the bus stop but he never showed up so we decided to go for it by ourselves. The first half of the hike went well and took about two and a half hours until we reached a deserted military base. A dog accompanied us during this period and then followed us all the way up to the summit (and back down again! ❤). The second half up was much more difficult, the gradient was steep but it the altitude was the toughest part. Headaches slowly crept up on us and our thoughts became somewhat slow and fuzzy, balance was definitely compromised too. However, after another two hours, with lots of baby steps and rest breaks, we managed to take ourselves all the way up to the edge of the crater. It was snowing up there and the clouds didn’t give us very much to look at but we were happy… The altitude, 4650 meters above sea level!

The descent back down to the military base went well. Still slight headaches but the thought of getting down significantly increased the speed of our jelly legs! We took a 15-minute break and shared some classic ‘trail mix’ before we started the last section back to the park entrance – a descent that felt like an eternity. On the recommendation of two other hikers we met, we chose to go back down the gravel road instead of the track we came up on. Naturally, we thought road would be much easier than a narrow, muddy track but oh how long that road turned out to be. It took us three hours to descend from the military base at a fast, power-walking pace. Then, of course, it started to rain quite heavily and together with headache and sore feet it began to feel like a long old day. When we finally reached the bottom we waited, cold and tired, for a bus that would take us back. We waited and waited but no bus came. We stood there like two miserable lumps on two legs for two hours but no bus in sight. A Colombian woman walked past and kindly told us that the last bus had gone a long time ago. Cold and tired we did not know what to do, it had already begun to turn dark. Suddenly, an old, green bus appeared that we managed to wave down. Thankfully we were let on board and with a bus full of miners who had just finished their shifts, we were driven towards the next town. During this bus ride there was even a friendly miner who called a friend and arranged a car to take us back to Popayán, the city we were staying in. At 7pm we arrived back at the hostel. We took a quick shower, ate some instant noodles and jumped straight in to our bunks deciding not to be social with our room mates.

I great day overall. We weren’t so thrilled when we arrived back at the hostel that evening but it’s something to laugh about now.

Dagen då vi vandrade upp på vulkanen i Puracé Nationalpark var speciell på många vis. Starten var tidig, 04.00 lämnade vi vårt Hostel (Vandrarhem) för att ta en buss upp i bergen och in i nationalparken där vulkanen fanns. Bussen lämnade stationen vid 05.00 och tog cirka två timmar längs en ringlande väg upp i bergen. Därefter skulle vi ha fått en guide som vi bokat dagen innan men som aldrig dök upp så vi beslutade oss då för att gå själva. Första halvan av vandringen upp gick bra och tog cirka två och en halv timme till en övergiven militärbas. En hund anslöt sig under denna period och följde oss sedan hela vägen upp (och ner tillbaka igen! ❤). Andra halvan upp var riktigt jobbig och det började även bli svårt att andas på den höjden. Huvudvärken kom och tankarna blev något luddiga. Vi lyckades dock efter ytterligare 2 timmar, med små små steg och många pauser, att ta oss hela vägen upp till kanten på kratern. Det snöade även där uppe och eftersom vi var i höjd med molnen kunde vi tyvärr inte se så mycket. Oavsett glada… Höjden, 4650 meter över havet, blev personbästa för oss båda!

Vägen ner till militärbasen gick bra. Fortfarande huvudvärk men bara tanken på att få komma ner ökade farten på benen avsevärt! Vi käkade lite nötter under en 15 minuters paus innan vi började den sista delen tillbaka, en del som kom att kännas som en evighet. Vi valde, efter rekommendation från två andra resenärer, att gå efter grusvägen ner istället. Okej, att gå efter en väg är mycket lättare än en lerig liten stig men oj vad lång den vägen var. Det tog oss tre timmar att gå ner från militärbasen och det i ett snabbare tempo. Det började även regna ordentligt och tillsammans med huvudvärk och ömma fötter började hela dagen kännas o-värd. Väl framme nere vid vägen väntade vi blöta, kalla och trötta på en buss som skulle ta oss tillbaka. Vi väntade och väntade men ingen buss kom. Vi stod där som två miserabla klumpar på två ben i två timmar men ingen buss i sikte. En colombianska kvinna promenerade då förbi och sa att sista bussen gått för länge sedan. Kalla och trötta visste vi inte vad vi skulle göra, det hade vid det här laget börjat bli mörkt också. Plötsligt kommer en grön gammal knagglig buss och kör förbi med gruvarbetare som precis avslutat sitt skift och med en himla tur fick vi åka med ner till nästa by. Under denna bussresa var det till och med en gruvarbetare som ringde en vän och anordna en bil till oss för någon hundring som kunde ta oss tillbaka till Popayán, staden där vi bodde i. Vid 19.00 anlände vi till hostlet. Vi tog snabb dusch, åt lite nudlar och somnade med kläderna på under täcket.

Överlag en mycket bra dag! Vi var inte särskilt glada när vi kom tillbaka till vandrarhemmet men nu i efterhand är vi väldigt nöjda och kan skratta åt de jobbigare händelserna.

Advertisements

One Comment Add yours

  1. Stefan Larsson says:

    My heart will follow you .

    Liked by 1 person

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s