Hillary Trail – Day 2

“The Hillary Trail is a self-guided four day tramp through lush native forest and along the wild coast of the Waitakere Ranges Regional Park. The trail is named after Sir Edmund Hillary, New Zealand’s most famous mountaineer and explorer, and captures his sense of adventure and introduces you to the joys of overnight camping. The Hillary Trail connects a network of existing regional park tracks and basic backpacker campgrounds. It takes trampers through the magnificent Waitakere Ranges, a hiker’s paradise. Discover pristine native bush, plants and wildlife, including ancient kauri trees. Distance: 77km. Duration: 4-6 days. Grade: Hard.”

Diary from Day 2:  (For swedish version, scroll further down. –> Svensk text längre ner)

Wake up early to find everything wet and miserable after a night of rain. The sun is trying to fight its way through the thinning cloud, giving us hope for the day ahead. Read a quick description of the section ahead of us. Sounds simple enough, starts with a very steep climb, levels off slightly and back down again. With stiff muscles and damp shoes, we begin the climb. We push ourselves to the top of the mountain with determination, it takes two hours. Thankful and pleased that we are, or at least think we are, past the hardest part we celebrate with a high five. We take a well-deserved 10-minute break and look forward to the descent. Frida needs help getting up after our break and has pain in her left hip, but this is nothing new, this is a regular occurrence whenever she trains hard at home. After a few warm up steps, we’re ready to go again. With Frida carrying 14kg and myself carrying 19kg we begin what we believe will be a straightforward downhill into camp. Then the fun begins. A surprise uphill appears followed by a steep drop. And another one, and another one. And one more. Each climb giving us hope that the next downhill will be the last. Again, and again our hopes are crushed. These are in no way easy ascents either. Each climb is a steep one, sometimes with very little preventing you from falling off either side of the track, so losing concentration isn’t an option either. At some points, using the fixed chains is the only way to ensure a safe crossing around the rock face. The longer we go on the more our muscles slowly start to give up, add the humidity and high winds and it makes us wonder why we are even doing this. Frida describes section 2 of the Hillary Trail as physically the hardest day of her life, and I really think she means it. Crushed, we finally make it into camp in Whatipu, on the west coast. Frida is asleep by 18:00. Section 2 of the trail, has without doubt the most spectacular views of the entire trial. It is hard to appreciate them at the time when just trying to stay on our feet is the main concern, but luckily, we managed to take some good photos to remind ourselves how beautiful it was up there.

Breakfast: Porridge + musli bar
Lunch: Porridge + some sweets
Dinner: Instant noodles + beef jerky

Best of the day: Beautiful views and a really “interesting” section of the trail.
Worst of the day: Planning Frida’s funeral during the hike.

Svenska: Följande text är kopierad direkt från min (Fridas) dagbok: 

Vaknar tidigt, allt är blött och miserabelt efter en natt av regn. Solen tittar lyckligtvis fram vid frukost och ger hopp om dagen. Läser den korta beskrivningen som visar en rejäl klättring och därefter nedför. Börjar vandringen, stel som fan i alla muskler och med blöta strumpor och skor. Kämpar oss upp till toppen med nöd och näppe, det tar två timmar. Tacksamma och rätt glada att vara klar med det jobbigaste, tror vi, gör vi en high five och blickar framåt. Kort därefter tar vi en 10 minuters paus och sitter ner. Reser mig upp efter ett tag och vänster rumpmuskel har helt gett upp (händer ibland hemma i Sverige om jag till exempel tränat hårt). Får hjälp av Jack att gå runt i en liten cirkel till dess att muskeln kommit igång igen. På med ryggsäckarna, ca 14 kilo för mig och 19 kilo för Jack. Börjar vandringen igen som vi tror kommer bli rätt enkel med ett parti nedåt vilket går rätt bra. Helvetet börjar. En ny stigning kommer som följs av en brant nedför. Och en till stigning. Och en till. Och en till. Varenda stigning ger hopp om att nästa nedför är den sista. Gång på gång dödas hoppet. Detta är inte lätta stigningar heller. Det är brant på båda sidorna så att tappa fokus är inte att rekommendera. På vissa klippor får man blåhålla sig i fastsatta kedjor. Även naturens krafter på västkusten gör det svårare att vandra, starka vindar och tidvatten kan ställa till det om man inte tänker sig för. Ju längre tiden går ju mer trött och mer ont gör det. Vader, lår, rumpmuskler, rygg och axlar – allt värker och börjar vartefter tappa sin kapacitet. Det är lätt hemma i vardagen att säga ”Åh jobbigaste dagen i mitt liv”, men att verkligen mena det också är något helt annat. Jag har upplevt den dagen idag och jag har pushat mig över gränser jag aldrig trott varit möjligt, och detta gång på gång. Det har varit helt fantastiska vyer idag bland bergen och med havet i bakgrunden, synd bara att fokus mest legat på att ta sig fram. Vi har dock filmat och fotat en hel del så får väl återuppliva minnet senare. Helt utmattade anländer vi till Camp 2 i Whatipu. Helt brutalt krossad somnar jag efter middagen vid 18:00.

Frukost: Gröt och müslibar
Lunch: Gröt och lite godis
Middag: Nudlar och lite torkat kött

Dagens bästa: Häftiga vyer och coola partier på vandringsleden
Dagens sämsta: Mitt fysiska tillstånd vid anländande till camp 2

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s